Lazaro Arbos stamnings idol?

Lazaro har gått vidare i amerikanska Idol. Han stammar tydligt och juryn verkar lite medlidsam i början. Tills han börjar sjunga. www.youtube.com/watch?v=y1kGNUk_Hp0

Han sjunger bra, inte så jag får ett leende som känns i tåspetsarna som med Yang Long som sjunger At Last (orginalet med Etta James) i X factor Sverige www.tv4.se/x-factor/klipp/audition-yang-long-at-last-2217676 , men tillräckligt för att gå vidare. Juryn är nu begeistrad. För att han sjunger bra, men ännu mer för att han inte stammar när han sjunger. Alla kommenterar hans stamning och hans icke-stammande sång. "Du borde sjunga för jämnan" säger en jurymedlem.

Alla pratar nu om honom. I stamningsvärlden är han en hjälte. Han är gäst i alla möjliga program där man frågar om hans stamning. Som tur är, och anledningen till att jag stödjer honom, svarar han att man ska våga följa sin dröm, inte låta ett, som han kallar det, "problem" stoppa dig från att göra det du vill göra. Ett budskap som jag applåderar och som gör honom till en förebild även i mina ögon.

Men det som stör mig är allas reaktioner. Kommer han att vinna pga hans sång eller hans stamning, att man tycker synd om honom? Hur hade världen reagerat om han sjungit dåligt?

Kolla på alla YouTube klipp om Orup som jury medlem i X-Factor, där han stammar tydligt i vissa situationer. Många lagt ut honom under "humor". Ex www.youtube.com/watch?v=tcSVw4DIt50

Är Lazaro en hjälte? Är han sorglig när han stammar och helt fantastisk när han sjunger stamningsfritt? Varför kan det helt enkelt inte vara två sorters människor, de som stammar och de som inte gör det, utan att lägga någon värdering i det? Vilket är "rätt" och vilket är "fel"? Kan man inte bara vara ok vilket som?

Kommer Lazaro att försöka bli av med sin stamning såsom Gareth Gates som nu är McGuire guru? Eller fortsätter han vara sitt fräscha jag, med stamning och bra röst? Det ska bli spännande att följa honom. Inte minst folkets och medias reaktion.

Och du, missa inte veckans Allas med undertecknad. :-)

Här några flera länkar, men det finns, och kommer att finnas, många till om du söker på Lazaro och stuttering.

Lazaro Arbos, may you go all the way!

http://www.fox4morningblend.com/videos/187884591.html

http://www.stutteringhelp.org/content/american-idol-contestant-already-winner-stuttering-community-0

http://bodyodd.nbcnews.com/_news/2013/01/23/16662405-why-idol-contestants-stutter-goes-away-when-he-sings?lite

http://www.imdb.com/news/ni45227875/

Kul eller kränkt?

"Vaddå, stamning är väl inget särskilt. Alla hakar upp sig ibland."
"Nämen, stackars liten. Du kan hålla mig i handen, så visar jag vägen."
"Ta bara ett djupt andetag. Jag är inte farlig. Du behöver inte vara nervös."
"Jag känner någon som kan bota stamning över en helg."
"Vi har inga stammande elever och jag har aldrig haft en i min klass, på alla 40 år som jag jobbat som lärare."
"Eftersom du stammar på första bokstaven, ta bara bort första bokstaven i varje ord." (Enar on å är, ro??)

Ja, listan över alla som kan stamning är lång. Men om Moses stammade, och alla har lösningar, varför står vi då fortfarande och stampar? Varför är stamning fortfarande fula ankungen som alla förnekar, stammande, skolpersonal, politiker, medan humorister gör narr av oss, pubägare slänger ut oss, arbetsgivaren säger upp den som stammar... Ja, den listan är ännu längre.

Kolla upp dessa länkar så kanske ni får gåshud precis som jag...

Hur långt får man gå i humorns namn?
http://www.youtube.com/watch?v=M8caWe4ywrg

Det har visat sig att mobbare oftare ger sig på någon som har ett talproblem än någon annan.
http://www.prweb.com/releases/2012/5/prweb9531539.htm (engelska)


I England har man intervjuat människor på stan, där många ser det som helt ok att göra narr av någon som stammar. "Det är ju bara ett skämt."
Leys Geddes, ordförande i den engelska stamningsorganisationen BSA svarar i tv.
http://www.youtube.com/watch?v=jNAxo_7mOFM (engelska)

En annan blev av med jobbet då hans stamning skrämde en kund.
http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/9280286/Stuttering-Asda-worker-sacked-after-being-branded-aggressive-tribunal-hears.html  (engelska)

En man som stammar blev nekad att gå in på en pub då man trodde han var full.
http://au.news.yahoo.com/thewest/a/-/latest/8455051/stutterer-fights-bar-on-drunk-row/ (engelska)



Någon tyckte stamning var så (fyll i det du tror____________________________) att den klippt ihop alla stamningssekvenser ur filmen The King's Speech, 2:36 min av stamning.
http://movieline.com/2012/05/18/watch-the-kings-speech-edited-down-to-just-the-stuttering/ (engelska)

Hur länge till kan vi acceptera att stamning uppfattas som åt ena sidan "fel" och åt andra sidan "inget att bry sig om"?


Kom igen, alla som stammar. Tala ut! Sluta upp att vara offer och låta oss förnedras. För om inte vi gör det själva, är det ingen som gör det åt oss. Och ni andra: hjälp oss i denna kamp. Om inte för oss, så åtminstone för våra barn...

A, som i ...

Min resa har inte varit lätt, men så enormt givande!

Jag var rädd för att öppna munnen. Idag ber andra mig att prata.
Jag ville inte leva. Nu hjälper jag andra att få ut det bästa av livet.
Jag behövde inte läsa språk, för jag skulle ändå inte komma någonvart. Idag reser jag jorden runt, TACK VARE min stamning.
Jag skulle aldrig bli något och kunde därmed lika gärna sluta läsa. Idag står jag framför klassen.
Jag var rädd för skolan. Så jag gick tillbaka och läste, och fick ett jobb där.
Mitt jobb var på väg att ta slut. Men innan det hann hända fick jag ett nytt.

Mitt nya jobb innebär kommunikation. Att ta massvis med kontakter för att anordna cirklar, hitta intresserade, hitta ledare, hitta projekt, hitta pengar. Prata med människor. Prata i telefon. Att helt enkelt sälja våra tjänster. Att inspirera till att satsa. Och även att själv lära ut och dela med mig av min kunskap och erfarenhet. Kort sagt: mitt drömjobb!

Var ingen tvekan om att jag ville jobba här. Enda som jag funderade på var alla mil jag skulle behöva köra. Tills jag, redan efter några timmar, insåg att jag hade förbisett ett mycket mer krävande problem...Inte nog med att jag, som de flesta andra stammande personer, stammar på första bokstaven i mitt namn (för den kan man ju inte byta ut, så den blir mer laddad än någon annan bokstav). Jag tackar ja till ett jobb som börjar på A!!!

Direkt från början fick jag ta över ett projekt, nätverk och även telefonen! Hur skulle jag lösa det? Telefonen var ju värsta fienden, även utan bokstaven A. Ännu värre med andra som satt i samma rum. Kunde ju bli "A...Anita Blom, A...ABF", helblockering eller, med taltekniker "Hanita Blom, HABF". Satt och tänkte ut alla möjliga varianter och längtade efter att få min mail att fungera. Tills jag insåg vad jag höll på med. Att skrämma livet ur mig själv!

Var det inte lättast att helt enkelt stamma på direkt från början? Att vara den första på ABF som stammar? Att därmed bli känd, både som stammare (kan vara en inkörsport till att få föreläsa) och som ABF anställd som man kommer ihåg. Jag hade ju fått jobbet, även då de visste om att jag stammar. Eller kanske just på grund av det? För jag är ju redan ganska känd, både på hemorten, men även i media. Jag har massvis med kontakter, från föreningslivet till handikappolitiken, från elever till seniorer. Jag skulle även få föreläsa om stamning på arbetstid!

De vill ha mig, jag vill ha dem. De tror på mig redan innan jag själv gör det. Mina härliga kollegor vet om att jag stammar, mina kontakter kommer snart att få reda på det, mina "elever" likaså. De vet vem jag är, så nu är det upp till mig att visa vad jag går för. Och jag tänker gå långt! Jag kommer även att använda mig av min stamning för att öppna dörrar, istället för att stänga dem innan jag ens gått igenom dem, vilket jag var nära till att göra! Jag stammar och det jag säger är värt att upprepas!

Hej, jag är Anita Blom på ABF Skaraborg. Vad kan jag stå till tjänst med? :-)

I dreamt I saw Scatman John last night, alive as you and me...

Last nigh I met “Scatman” John Larkin. Unfortunately only in my dream, as he is no longer with us. And I was not in this dream either. It was more or like a Glee-inspired show. As I still miss John, it didn’t surprise me I woke up and still remembered parts of my dream, which is very unusual for me. So what I’m going to write down are only traces of it. Bear with me.

John Larkin was, Scatman John, with his special outfit, black suit, black hat and special style. He was the popular singer, famous for his scat-sound. And of course he stuttered as he did in real life. But he was tired of the fame and fortune, people pulling him into all kind of directions, directions he not always wanted to take. He just wanted to “strip”, taking off his suit and hat, skip the crowd around him, no more travelling the world for just one gig. Simply going back to his piano,  being John Larkin, doing his thing.

But he couldn’t. And remained Scatman John. And thank God for that.

He knew that what he was doing was important,. Not only singing the way he did, paving the road for people who want to have their own style. Not only spreading messages of love and peace by writing lyrics that makes you think and take a stand. But most of all singing and talking about stuttering, being the first who openly sang positively about stuttering and that we’re ok, stuttering and all. He knew that so many people who stutter are not happy with themselves, being bullied and given bad self-esteem.

So he couldn’t. And wouldn’t. He remained Scatman John. And thank God for that.

I think this dream was partly true. He wasn’t the man dancing on the table and a lot of his character was exactly that: a character. He was surprised over the media attention and didn’t really know what to do with it. But despite all, he was his own true self when talking and writing to people who stutter of all ages. Giving them faith in themselves and the courage to stand up and make our voices heard. We had great email chats, he coached lots of people all over the world, all on friendly basis, and wrote to the young people coming to the European Youth Meetings for people who stutter. He never denied his stutter in public and by doing that, he opened up the stage for so many other people. Remember Idol Gareth Gates?

A few weeks ago he sent me a message through a medium session, my first ever, telling me to keep on spreading the word, as he knows my call in life is just that.  And now he appeared in my dream, still worrying over his legacy to help people who stutter. So I beg of you all, who have found a fulfilling life, despite, or maybe even thanks to, your stutter, to step into his footsteps and keep on making new ones. To pave the way for those who still are searching to find themselves, to find their voices and to find others who stutter.

Some of us are more or less fluent, others still stutter. Some of us are still searching for the magic pill, a therapy that fits, a job, a partner, a dream, a future. Others have already found it. But no matter where you are today, please spread the word. Get stuttering out of the closet and on everyone’s agenda.  The more people who know what stuttering is about, who hear people stutter “in real”, who know how to react and who treat us just like any other person, the more we can make this world a better place.

“Where people have time to care. Where everybody's equal. And we all tell the truth. “
A Scatland.

Keep talking

Anita Blom, Scatsis

“Everybody stutters one way or the other

So check out my message to you

As a matter of fact

Don't let nothing hold you back

If the Scatman can do it

So can you

Everybody says that the Scatman stutters

But doesn't ever stutters when he sings

But what you don't know

I'm gonna tell you right now

That the stutter and the scat is the same thing

Yo, I'm the Scatman”

From “I’m the Scatman  - Scatman John”
http://www.youtube.com/?v=aN6XyybL98c

For more pictures and clips go to the official Scatman John facebook site http://www.facebook.com/ScatmanJohnOfficial
and
http://en.wikipedia.org/wiki/Scatman_John
http://www.mnsu.edu/comdis/kuster/pioneers/scatman.html

With love to my darling friend Judy McHugh Larkin, who lives way too far away from me. <3

Låt oss göra skillnad. Idag.

Såg precis på en film som heter Patch Adams. En läkarstudent som trodde det bästa sättet att behandla någon är att lära känna patienten, att komma nära honom / henne, att få honom / henne att skratta, att prova en ny  behandling som inte var accepterad. 

Efteråt såg jag Katie Piper (http://www.katiepiperfoundation.org.uk/).

Jag grät.

Båda handlar om människor som inte låter världen stoppa dem från att nå sina mål.  

Jag önskar att vi hade fler logopeder som Patch Adams och fler människor som stammar som Katie Piper, som inte låter världen definiera vad som är ok och vad som inte.

Låt oss göra skillnad. Från och med nu.

Är stamning något att skratta över?

Handikappförbunden, HSO, har ett nära samarbete med public service (reklamfri tv och radio) och har en årlig träff där medlemsförbunden bjuds in för att träffa representanter för de olika programavdelningarna. I år var temat Kul eller kränkt

Vi fick se olika stand-up komiker med olika funktionsnedsättningar som skojade med sina problem. Det finns idag en kvinna som stammar, Nina G, som är stand-up framgångsrik komiker. Inte alls någon dålig idé, för vi hamnar verkligen i situationer som man kan skratta åt.

Och där ligger nog själva kärnan: det är skillnad mellan att skratta ÅT någon och att skratta MED någon; skillnad att skratta åt en PERSON och åt en SITUATION. Det är en sak att skoja om sin egen funktionsnedsättning, men en annan ifall någon annan gör det som i "humorprogrammet" Hjälp!.
Har ni sett avsnitt ur Tankesmedja, SVT Grotesko (med Windows CP!), CP magasinet, Mifforadio och ICA Jerry? Vad tyckte du?

Jesper Odelberg är en känd rullstolsburen komiker med en cp skada. Vid en anställningsintervju frågade man honom vad han INTE kunde, istället för, som med andra, vad man kan. Han svarade med ”Klättra på en stege.” För att sedan lägga till ”För att jag är höjdrädd.”

Det gäller att ha snabba svar till hands ifall man får en kommentar som svider. Som den feta damen som får frågan om hon är gravid. ”Nej. Inte än. Vad gör du ikväll?”

På http://www.kyrkpressen.fi/bloggar.html kan du läsa om en situation som är skrattretande, trots att det nog måste ha känts pinsamt när det hände.

På http://www.mnsu.edu/comdis/kuster/humor.html finns flera exempel.

Tänk att kunna förvandlas från en människa som är identifierad av sitt handikapp. till att vara en människa med vissa svårigheter. Och kunna skratta åt det. Inte åt oss själva, inte ens åt stamningen, för den är jobbig nog. Men visst hamnar vi i situationer som är roliga. För kan du låta bli att skratta när jag introducerar mig, "representing the Swedish ass-ass-association", eller att vilja ha sex-sex-sexton frimärken? :-)

Keep smiling and the world will smile at you. :-)

Ett tal som berördes

Musikskolan var stängningshotad. Som musikant i musikkåren som inte skulle överleva utan tillskott av härliga ungdomar från musikskolan var det ett tungt besked. Men som person som haft musiken som livlina, bokstavligen, var det en stor sorg. Tänk dessa ungdomar som, precis som jag, blir mobbade, men som i gruppen får känna sig viktig. Dessa ungdomar som inte kan uttrycka sig, kan visa glädje, sorg och ilskan i musiken. Ungdomar som känner sig i vägen kan här känna att de är viktiga, sedda. Man måste öva. Man får inte svika varandra. Man hänger inte på gatan. Man får ett mål i livet. Hade jag inte haft musiken, hade jag inte funnits idag. Då hade min tystnad blivit total. Nu hade jag istället fem olika band att öva i under veckan med spelningar på helgerna. Tunga steg till skolan blev lätta steg med saxofonen i handen.

Så när jag fick frågan om jag ville säga några ord under manifestationen sa jag naturligtvis direkt ja. Utan att tänka på konsekvenserna. Som vanligt… Jag är idag van vid att prata. Med lärare, elever, sjukvårdspersonal, politiker på nationell och internationell nivå. På stora internationella kongresser. Men… alltid om stamning och alltid till folk som hade bjudit in mig. Nu fick jag ge ett brandtal, med ett betydelsefullt antal invånare som lyssnare, tre ledande politiker bakom mig. Många känner till min stamning då jag ofta finns med i media. Men få vet hur djupgående konsekvenser den haft för mig. Och nu skulle jag berätta. Om musiken, min stamning men även om följderna av att inte satsa på barnen. Det jag sa kunde betyda ett stöd från publiken, men att dörren till ett fortsatt arbete inom kommunen en gång för alla skulle stängas pga kritiken jag riktade. Att direkt säga att man lät barnen betala räkningen för felsatsningar kunde även gå ut över familjeföretaget. Att använda ord som att inte vilja leva mer kunde skrämma både barn och föräldrar. Hur skulle jag stamma mig igenom detta, med mikrofon i handen, en arg skara politiker bakom mig, flera hundra förväntansfulla invånare framför mig, en spotlight och en fotograf.

Jag var rädd. Livrädd. Och blev sista talaren. Att hjärtat kunde banka så snabbt och så högt, utan att hoppa ur eller gå sönder, kunde jag aldrig tro. När min tur var kommen gick jag fram med tunga steg, för jag var den enda som visste vad jag ville säga och vad konsekvenserna kunde bli. Väl uppe fick jag se allas blickar och började med de orden som föregående talare avslutade med: musiken är livet. Nu fick det bära eller brista. Jag talade utan anteckningar. Med hjärtat och inte med förstånd. Med eld och inte med stamning. Visst, några stammande ord kom fram, men plötsligt var min stamning inte viktigt. Den var viktig för budskapet, ja, till och med avgörande, men min rädsla för följderna av mitt tal var miljoner gånger större. Så det gick bra. Orden tog skruv. Applåderna verkade aldrig sina. Visslingarna och glada tillropen likaså. Kramarna från kända och även helt okända människor värmde. Tidningarna nämnde mig som den mest inspirerande talare. Kommunen låter musikskolan vara kvar.

Men ingen vet vad talet kostade mig. Mitt jobb, min blottade själ, min talrädsla. Men det man satsar på barnen får man tillbaka. Med ränta. Jag kanske får ett jobb just på grund av mitt brinnande intresse för barn och min kämpaglöd. Min själ glöder när jag hör musiken klinga. Min talrädsla blir mindre ju mer jag utsätter mig för det jag är rädd för. Och det spelar ingen roll heller. Fick ett underbart SMS på kvällen från en mamma som gav mig ett leende som varade hela kvällen: ”min son kom hem och spelade i en hel timme, lycklig och stolt som han var”. Jag är lycklig. Jag är stolt. Över alla som kämpat. Över alla som lyssnat. Vi vann. Barnen vann. Nu hoppas jag att det inte slutar med musikskolan, för situationen är tuff för ALLA barn pga besparingskrav, inte minst barn med speciella behov. Spara inte på barnen. Investera i dem istället!!! Trygga barn blir trygga vuxna. Och det vinner vi alla på.


Och min stamning? Äsch. Jag stammar och det är ok, för det jag säger är värt att upprepas.