Sitter nu i sängen och inväntar Kjell Albin Abrahamsson för att gå igenom morgondagen. För kl 06.50 den 4 februari 2011 blir det direktsänd intervju i Gomorron Sverige kring temat The King's Speech. En film som alla bara MÅSTE se! Inte bara för att man får en inblick i hur frustrerande det är att stamma, men även hur man lyckas hitta styrka bara man är omgiven av människor som tror på en.
Problemet är inte om jag kommer att stamma eller ej för det är just stamning det handlar om. Utan att, under 10 minuter, få sagt det jag vill ha fram!
10 minuter - 4 min (reportern) - 4 min (kändisen) = 2 min (jag)?
Hörde en filmkritiker säga att hjälten (Colin Firth) påminner om boxaren Rocky. Han måste träna hårt för att möta fienden. I Prins Albert/George VI fall betyder det talträning för att möta den stora publiken. Det slog mig att den liknelsen är ganska rätt. Men det kritikern (eller någon annan?) inte inser är att det är det vi möter varje dag.
För en icke stammande människa är det helt normalt att säga Hej, säga sitt namn, ringa ett samtal, räcka upp handen, beställa en rätt, mm. För den som stammar kan dessa situationer blir som värsta boxningsmatcher! Slåss jag knock-out av den som slänger på luren när det blir en blockering? Eller av den som skrattar? Eller av den som fyller i? Men är det egentligen fel att stamma? Ska jag tillåta andra att slå mig knock-out? Måste jag verkligen slåss?
Stamning gör mig till någon unik. Och min personlighet gör mig till den jag är. Inte min stamning. Och det jag säger är värt att upprepas. Och det tänker jag prata om imorgon. För att jag, precis som King George VI, har en röst...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar