Ett tal som berördes

Musikskolan var stängningshotad. Som musikant i musikkåren som inte skulle överleva utan tillskott av härliga ungdomar från musikskolan var det ett tungt besked. Men som person som haft musiken som livlina, bokstavligen, var det en stor sorg. Tänk dessa ungdomar som, precis som jag, blir mobbade, men som i gruppen får känna sig viktig. Dessa ungdomar som inte kan uttrycka sig, kan visa glädje, sorg och ilskan i musiken. Ungdomar som känner sig i vägen kan här känna att de är viktiga, sedda. Man måste öva. Man får inte svika varandra. Man hänger inte på gatan. Man får ett mål i livet. Hade jag inte haft musiken, hade jag inte funnits idag. Då hade min tystnad blivit total. Nu hade jag istället fem olika band att öva i under veckan med spelningar på helgerna. Tunga steg till skolan blev lätta steg med saxofonen i handen.

Så när jag fick frågan om jag ville säga några ord under manifestationen sa jag naturligtvis direkt ja. Utan att tänka på konsekvenserna. Som vanligt… Jag är idag van vid att prata. Med lärare, elever, sjukvårdspersonal, politiker på nationell och internationell nivå. På stora internationella kongresser. Men… alltid om stamning och alltid till folk som hade bjudit in mig. Nu fick jag ge ett brandtal, med ett betydelsefullt antal invånare som lyssnare, tre ledande politiker bakom mig. Många känner till min stamning då jag ofta finns med i media. Men få vet hur djupgående konsekvenser den haft för mig. Och nu skulle jag berätta. Om musiken, min stamning men även om följderna av att inte satsa på barnen. Det jag sa kunde betyda ett stöd från publiken, men att dörren till ett fortsatt arbete inom kommunen en gång för alla skulle stängas pga kritiken jag riktade. Att direkt säga att man lät barnen betala räkningen för felsatsningar kunde även gå ut över familjeföretaget. Att använda ord som att inte vilja leva mer kunde skrämma både barn och föräldrar. Hur skulle jag stamma mig igenom detta, med mikrofon i handen, en arg skara politiker bakom mig, flera hundra förväntansfulla invånare framför mig, en spotlight och en fotograf.

Jag var rädd. Livrädd. Och blev sista talaren. Att hjärtat kunde banka så snabbt och så högt, utan att hoppa ur eller gå sönder, kunde jag aldrig tro. När min tur var kommen gick jag fram med tunga steg, för jag var den enda som visste vad jag ville säga och vad konsekvenserna kunde bli. Väl uppe fick jag se allas blickar och började med de orden som föregående talare avslutade med: musiken är livet. Nu fick det bära eller brista. Jag talade utan anteckningar. Med hjärtat och inte med förstånd. Med eld och inte med stamning. Visst, några stammande ord kom fram, men plötsligt var min stamning inte viktigt. Den var viktig för budskapet, ja, till och med avgörande, men min rädsla för följderna av mitt tal var miljoner gånger större. Så det gick bra. Orden tog skruv. Applåderna verkade aldrig sina. Visslingarna och glada tillropen likaså. Kramarna från kända och även helt okända människor värmde. Tidningarna nämnde mig som den mest inspirerande talare. Kommunen låter musikskolan vara kvar.

Men ingen vet vad talet kostade mig. Mitt jobb, min blottade själ, min talrädsla. Men det man satsar på barnen får man tillbaka. Med ränta. Jag kanske får ett jobb just på grund av mitt brinnande intresse för barn och min kämpaglöd. Min själ glöder när jag hör musiken klinga. Min talrädsla blir mindre ju mer jag utsätter mig för det jag är rädd för. Och det spelar ingen roll heller. Fick ett underbart SMS på kvällen från en mamma som gav mig ett leende som varade hela kvällen: ”min son kom hem och spelade i en hel timme, lycklig och stolt som han var”. Jag är lycklig. Jag är stolt. Över alla som kämpat. Över alla som lyssnat. Vi vann. Barnen vann. Nu hoppas jag att det inte slutar med musikskolan, för situationen är tuff för ALLA barn pga besparingskrav, inte minst barn med speciella behov. Spara inte på barnen. Investera i dem istället!!! Trygga barn blir trygga vuxna. Och det vinner vi alla på.


Och min stamning? Äsch. Jag stammar och det är ok, för det jag säger är värt att upprepas.

Internationella stamningsdagen 22 oktober

Även i år har jag blivit tillfrågad att delta i den online konferensen som pågår 1-22 oktober.

Konferensen ger en fantastisk möjlighet för alla att lära sig mer om stamning och komma i kontakt med människor som stammar, anhöriga, fackfolk mm.


Årets artikel hittar du på
http://cahn.mnsu.edu/15blom/

Tidigare konfenser är också länkade via den enastående sidan www.stutteringhomepage.com

Missa inte den!

Välkommen med dina frågor och/eller kommentarer.

Missa bussen

Skjutsade min dotter till busshållplatsen. Då vädret var höstlikt fick hon vänta i bilen och vi småpratade lite. När bussen kom blev det bråttom och dottern klev ut och skyndade sig till busshållplatsen. Jag upptäckte att hon inte hade någon väska med sig och ropade henne tillbaka. Hon sticker huvudet in i bilen och... jag får en blockering.


Helt plötsligt går tiden i slow motion och jag inser situationen: bussen är på väg bort, dottern väntar tålmodigt, om än stressad och jag får inte ur mig orden. Vad väljer jag? Strunta i väskan? Strunta i bussen? Jag kan inte ens säga "Strunta i det, spring!". Och medan allt detta snurrar i mitt huvudet hör jag mina egna ord pysa ur min min: "Behöver du ingen väska idag?"

Puh. Vi klarade det. Min fråga hann lämna min mun, min dotter hann med bussen.

-----

Tror du fortfarande att stamning inte är något problem? Tänk dig att ha en "dålig dag" med mycket stamning. Du ska till flygplatsen i tid. Halvvägs blir du stoppad av en polis som vill veta vart du är på väg och om du druckit. Behöver jag säga mer?

Tur att vi är vana. :-)

Jag vet att du är och du blir vad du var

Har slarvat igen med att inte uppdatera min blogg. Men vilken sommar det har varit!

ELSA ungdomslägret har varit fenomenal med en så tight grupp som aldrig förr. Barnlägret i Visby blev även i år en trevlig träff med en massa härliga barn och föräldrar. Pricken på i-et var Nordiska seminariet i Finland, där hela 20 deltagare från ELSA läger gav nordiska ett ungdomslyft.

Det är helt fantastiskt att se hur de förvandlas från osäkra ungdomar till guldstjärnor som glöder i livet! Dagarna fylls med glada tillrop, modiga aktiviteter såsom Toastmasters och en vänskap som heter duga. Utrop växlar från WTF (det får ni slå upp själva) till "För att vi har en röst" och "vi har rätt att tala". De blir aktiva i livet, aktiva inom stamningsrörelsen och aktiva på dansgolvet som får många "äldre" att bli avundsjuka.

I helgen var jag i England med kära dottern och fick även träffa Scatman John's änka Judy, en underbar dam med eldig själ och Gina, min "lillayster". Scatman John (Larkin) har betytt mycket för mig. Inte bara genom hans stora hit "I'm the Scatman" där han sjunger om att det är ok att stamma, men även privat. Och lyssna på hans låttexter om fred på jorden, att hitta sig själv och att själv ta första steget att göra världen till en bättre plats. Lyssna och njut!

Nu blir det att förbereda mig för att hålla låda på Island på den internationella stamningsdagen 22 oktober. Även Skaraborgs stamningsförening har en aktivitet ni inte får missa. Kolla på www.ssf.st för mer info.

ATCHOO och på återseende.

Oj då

Är inte stolt över att inte ha bloggat på flera månader. Men jag haft fullt upp. Ska ge en kort översikt över det som händer just nu.

På förbundsmötet i april lämnade jag över klubban till den nya förbundsordföranden i Stamningsförbundet, Liselotte Ek. Själv ansvarar jag för internationella frågor, hemsidan www.stamning.se och tidningen KommUNIKation. Och eftersom jag fick lära mig programmet var det ingen dans på rosor. Sedan har det hänt en del på mitt jobb som krävt mina krafter. I maj åkte jag på världskongressen i Argentina. I juni nationaldagstal och återigen mycket på jobbet innan skolavslutningen. Nu är det förberedelserna inför det europeiska ungdomslägret i England (www.elsa.info) och barnlägret i Visby. (Till den sistnämnda finns förresten fortfarande platser, så boka din plats omedelbart.)

Om världskongressen kan ni läsa i tidningen. Mitt tal berörde många, från logopeder till stammande i alla åldrar. Skönt att kunna ge folk styrka och hopp om framtiden. Men det var svårt att höra att personer som stammar inte har en chans på jobb där, annat än att städa toaletter. Kongressen var alltså mycket viktigt. På ISA (ny hemsida: www.isastutter.org) mötet som hölls i anslutning till kongressen bestämdes var nästa världskongress kommer att bli. Kolla på www.stuttering2013.com för mer information. Är mycket stolt över den unga organisationskommittén! Sitter fortfarande kvar i rådgivningskommittén och i några arbetsgrupper.

Boka också in nordiska seminariet i Finland i september med tema... skratt! :-) Mer om detta på www.stamning.se

I Skaraborgs stamningsförening håller vi på och planerar hösten med en massa roliga och lärorika aktiviteter. Från talträning och logopedbesök till bowling och annat kul. Håll koll på www.ssf.st.

Vill ni komma i kontakt med andra som stammar, ta en titt på www.stamningsforum.se. Även för stamningsbehandlare, anhöriga, kompisar, eller andra intresserade.

Så, nu är ni uppdaterade. :-) Ska försöka skärpa mig. Efter semestern.

Ha det gott och prata på!

Stamningsläger

I helgen som varit anordnades ännu ett läger för stammande barn och deras föräldrar och det är alltid lika givande. Att barn får leka med andra barn utan att behöva hålla tillbaka stamning, utan att behöva förklara. Att upptäcka att till och med de vuxna stammar är alltid en lika stor upptäckt för några. Tre dagar av lek, film, uppträdande och att helt enkelt få vara med andra barn som stammar. Föräldrarna förvånas över att barnen helt enkelt försvinner tillsammans och inte är med dem, det trygga området. Vilket är bra, för föräldrarna träffas för sig för att uppleva samma sak: att de inte är ensamma. De skrattar och gråter tillsammans, ser på film, diskuterar barnen och skolan, men viktigast av allt, upptäcker att de delar tankar och upplevelser med alla andra. Till sin hjälp har de logopeder och en ungdom eller vuxen som berättar hur det är att leva med stamning.

På kvällen fick barnen träffa Michael Jackson. Nåja, en tjej (!) som imiterar Michael och som MJ fan kan jag säga att hon är av de bästa, både i utseende som i uppträdande. Jag fick en chock när jag öppnade dörren och min första tanken var DETTA KAN INTE VARA SANT! Men inte nog med det: även hon gör detta ideellt och alla inkomster går till en organisation som heter Peace Parks Foundation. Boka MJ, eller åtminstone någon som knappast kan komma närmare än så. http://www.michaeljacksonentertain.se/ Du kan se henne på http://www.itsallforlove.se/ showen i Göteborg.

Det roliga var att en av barnen på lägret inte kunde sluta fråga om henne och prata om MJ. Han visste mer än jag! Att helt plötsligt hitta något som får en att glömma sin stamning och bara prata på, medan den stora artisten står där, väntar ut och tålmodigt svarar på frågor och ställer upp med både sambild och autograf är en oförglömlig upplevelse, till och med för mammam, som inte ens visste om hans kunskap om stjärnan. Det blev en sen kväll där de lärde sig om stamning och vi lärde oss om MJ, showen och välgörenhetsmålet.

Det planeras ännu ett barnläger i Visby i sommar och ett ungdomsläger i Härnösand, samt ett europeiskt ungdomsläger i England i juli. För vuxna som stammar finns det, förutom föreningsträffar på lokal nivå, en medlemskongress, ett nordiskt seminarium i Finland i höst och... en världskongress i Buenos Aires i maj i år. Mer på http://www.stamning.se/.

Tänk att man får vara med om så mycket kul, bara för att man stammar! :-)

 

Har man inte insett vad stamning betyder förrän nu?

Alla pratar om The King's Speech. Alla recensar den. I tv, radio, tidningar, bloggar mm. "Vilka skådisar!" "Vilket manus!" Visst, men vad är det egentligen som gör filmen så speciell? Är det om en kung som stammar? Eller om vänskap mellan två män? Eller om någon som gör det han är rädd för, någon slags hjälte? Kanske någon som alla känner igen sig i, eller kanske till och med någon man önskar vara? För egentligen gör Albert, eller Bertie som han kallas av talpedagogen Lionel Logue, något som är mycket svårt. Att hålla tal är ju rädsla nummer ett. Men inte nog med det, Bertie stammar. Och gör det ändå. Eller som man säger "face the fear and do it anyway". Är det inte det vi alla vill?

Alltså, Bertie är en mycket stark personlighet, som, trots att folk skäms och tittar bort, kämpar för sitt land ut utsätter sig själv för en enorm jobbig situation. Jobbig, men inte omöjlig. För visst stammar han, men han kan ju prata? Visst, han upprepar och fastnar, men det är inte svårt att höra vad han säger. Han svarar kvickt och med humor om sin stamning när Logue gör sig lite lustig ibland.

"Bertie lider av stamning"

"Den plågade prinsen"
"Men han har ett väldigt besvärande problem, ett talfel som gör det väldigt svårt för honom att tala offentligt!"
"...och när han ska hålla tal blir de ett totalt misslyckande."


Är det verkligen så? Är man misslyckad när man stammar? Kan/ska man inte tala offentligt? Eller är det omgivningens reaktioner som egentligen är det största bekymret? Han säger ju själv att om han inte hade varit prins hade han suttit hemma och ingen hade brytt sig. Men nu är han blivande kung. Och den kan väl inte stammar??? Nähä? Varför inte? Tänk om man inte kunnat bli vetenskapsman, som Einstein. Radioreporter, sångare eller skådis? Tänk om man inte får gifta sig eller skaffa barn, som fortfarande är dagens sanning i många länder. Men varför är det så skamset att stamma? Är det skamset att vara döv, eller blind? Tittar man bort när någon i rullstol kommer in? Varför gör man det då när någon börjar stamma?


"Så slutligen: tro på hypen och gå och se den här filmen, hur tråkig den än kan låta på pappret." Så, att se på en kung som stammar är inte intressant. Ok. Men ändå har den lågbudget filmen, som inte visats 50-11 gånger i reklamavsnitt mellan varenda sändning vunnit allas hjärtan. Har det nu äntligen blivit ok att stamma?

I min tidigare blogg tog jag upp en mycket upprörande kommentar ” Det låter helt sjukt… Är det inte sjukt störigt med en som stammar igenom en hel film?” Jag stammar igenom min vakna tid. Min familj, mina arbetskamrater och andra som omger mig, får stå ut med detta "störiga". Och gör det. De säger att efter ett tag märks det inte ens längre att jag stammar. Att jag är jag och att de tycker om mig som jag är. Med stamning och allt.

Jag är så glad att boken har skrivits. Att filmen har gjorts. Att så fantastiska skådisar har valts. Att filmen fått så många priser och kommer att få fler. Att det i sin tur gör att många går och ser den. För jag vill att alla ska skratta om Berties kommentarer, känna stolthet över att Bertie håller talet och tar över ansvaret som kung trots allt, känna irritation över brodern som härmar honom, känna sorg över att folk inte fattar och skäms. Och förhoppnings känner att stamning faktiskt är något som man kan höra på. För då kanske fler som stammar kommer fram, stammar offentligt och är stolta över det man har åstadkommit.

"Problematiken kring stamning brukar sällan tas på allvar i spelfilmer. Det brukar snarare användas för komisk effekt eller något som man snabbt slänger in i sista sekund för att försöka poängtera att en underskriven karaktär är "konstig/udda". " Det ni ser i den här filmen är vardag för oss. Colin Firth visar upp en stamning som inte är någon slapp härmning, utan speglar ganska bra hur det är och känns att stamma. Filmen visar omgivningens skamkänslor och våra egna frustrationer. Men även seger och humor. För vi är nog ett folkslag som har fått kämpa. Varje dag. Varje ord. Mot alla fördomar. Samma fördomar som många hade innan de såg filmen. Så när vi väl kommer fram ur tystnaden som, med hjälp av folkets reaktioner, lagts på oss, ska ni få se, och höra, på ett gäng starka, roliga, intressanta och framgångsrika människor som stammar.

Filmen berör och man lämnar biosalen med en bra känsla. För er är filmen slut. För oss är det bara två timmar av våra liv. Jag hoppas att ni, i fortsättningen, ser och lyssnar på oss med samma känsla ni fick av filmen.

För vi har en röst.